Det är mycket snack i Almedalen. Men hur mycket verkstad är det egentligen? För att omsätta idéerna i konkret verklighet arrangerade Share SE tillsammans med ShareSE, i samarbete med Gotland Science Park, Usify, Theory into Practice, Mötesplats social innovation vid Malmö högskola och Centre for Sustainable Communication vid KTH på onsdagen en workshop kring det framtida boendet år 2030, med fokus på delade boendelösningar.

–      Det ska vara en som intervjuar, och en som blir intervjuad! Och så vänder vi på det. Ni har fem minuter på er; jag tar tiden, ropar moderatorn och övningsledaren Marius Koppang från whiteboarden.

Framför honom sitter vi, ett 25-tal hugade och förväntansfulla deltagare, med brokiga bakgrunder inom kommunikation, stadsplanering, arkitektur, forskning och andra områden. Vi kommer väldigt snabbt till insikt om att det här inte är något vanligt Almedalsseminarium.

–      Det vi ska göra idag är en designprocess, vilket kan verka lite flummigt. Men jag som industridesigner kan använda sådana processer för att formulera behov, ta fram prototyper eller göra tester, säger Marius, som till vardags är tjänstedesigner på företaget Usify.

Första momentet går ut på att man intervjuar en av deltagarna vid bordet om hens liv, bakgrund, boendesituation, tankar kring hemmet och värderingar överlag. Till exempel – Åsa, som sitter mittemot mig, är 47 år, bor i Täby – och gillar att känna gräs mot fötterna där hon bor.

I nästa omgång byter vi perspektivet – intervjuaren blir intervjuobjekt. Jag berättar om de tre barnen därhemma, radhuset i Kälvesta och mitt behov av att både ha folk omkring mig och ibland kunna vara helt ensam.

Strukturerat kallprat, kan tyckas, om det inte vore för att våra respektive nyvunna faktaunderlag om varandra nu ska användas för att skapa behovsanpassade boendelösningar för samtalspartnern. Boendelösningar för ett kundoptimerat, om än hypotetiskt, hem framtidens år 2030

–      Nu får ni fyra minuter på er att rita fem – eller fler – lösningar på hur man löser problemen för de som ska bo i våra hus. Minimum fem idéer! säger Marius Koppang från scenen, inte helt olikt en hårdför idrottstränare med stora förväntningar på sina adepter.

Det vill säga, Åsas värderingar ska nu ligga till grund för mina amatörarkitektoniska förslag till en bostad för henne, hennes familj och alla som tänker och tycker som henne, eller alla som befinner sig i en likartad familjesituation. Och vice versa; mina värderingar ska inspirera Åsa att utforma ett perfekt boende för en 40-årig gift journalistpappa.

På samma sätt jobbar alla workshopdeltagarna simultant med att värka fram förslag på bostäder för sina samtalspartners – unga nygifta kvinnor, äldre män med utflugna barn, frånskilda med varannanveckas ansvar för barnen och många fler kategorier av bostadsinnehavare. Allt under hård tidspress, för att släppa fram kreativiteten och kväsa den hårda inre recensenten hos alla oss analytiskt sinnade seminarister.

–      Ni har inte mycket tid, men man hinner ta fram många idéer ändå, tjatar Marius Koppang från scenen. Nu går vi vidare, och ni får fem minuter på er att presentera era idéer för gruppen. Ni har alltså ungefär en minut på er per person.

I nästa steg ska alla runt bordet komma överens om ett fåtal förslag att jobba vidare på, utifrån samtliga de idéer som tagits fram av deltagarna i vår grupp. Och sedan ska vi alla ta fram ett gemensamt förslag att gestalta medelst papp, tejp, post-itlappar, utklippta tygbitar och andra hjälpmedel som lagts fram av mötesarrangörerna.

Jag själv har sagt till Åsa hur jag älskar att vara bland människor – men också har ett starkt behov av att vara ensam. Lite antingen eller, med andra ord. Utifrån det har hon tagit fram idén om ”snigelmannen”. Snigelmannen är ett koncept för år 2030; en människa som kan gå runt i vilken omgivning som helst och sedan, när hen tröttnat på att socialisera, kan stänga in sig i ett medhavt ”snigelskal”. Väl inne i skalet kan man alltjämt tack vare IT-och mobiluppkoppling fortsätta att jobba.

Snigelmannen tar nu form, med hjälp av en utklippt pappgubbe och tillböjda sugrör som sträcker sig över nacken. Han får bo i den bostad som gruppen i övrigt klipper och klistrar till. Det vill säga, en pappvilla komplett med flyttbara väggar, en interaktiv panel vid dörren, en inomhusgräsmatta och mycket annat smått och gott. Med andra ord, allt som hör ett äkta 2030-talsboende till.

Härnäst är det dags för grupperna att presentera sina alster.

–      Här har vi en sorts kollektiv, säger Pernilla Ivarsson, Kod Arkitekter, från första gruppen och visar upp en smäcker skapelse i kartong och filttyg i olika färger. Det kan vara kontorslokaler, caféverksamhet, bageri. Och så några våningar med flexibelt boende.

Grupp två presenterar en flexibel boendelösning som möjliggör deltidsboende i Stockholm, Särna och på Rindö – allt för ett flexibelt och nyttomaximerat liv år 2030.

–      De som bor här behöver både enskildhet och social samvaro. Och de vill kunna utföra sina intressen; här finns till exempel en studio, och här en trädgård, förklarar grupp 3 och visar upp en imponerande papp- och fleecemodell av framtidens mönsterhem, framtagen på 20 minuter.

Och så vidare, till dess alla fem grupper, inklusive vår, har genomfört sina presentationer. Efteråt diskuteras förslagen av en expertpanel.

–      Kul idéer! Men hur får vi dem att hända? säger Anders Gullberg, docent och forskare vid Centre for Sustainable Communications vid KTH och en av kommentatorerna till grupparbetet.

Med dagens övning har onekligen ett flertal personer på ett tydligt sätt gått från ord till handling. Om nu idéerna bara når fram till politik, byggsektor och bostadsmarknad kanske vi också kan få se dem som integrerade delar i bostäderna år 2030. Åtminstone hoppas alla vi workshopdeltagare på det.

Text och bilder: Joakim Rådström